Att vara frisk och få må bra är något som de flesta av oss tar för givet. Själv reflekterade jag aldrig riktigt över hur bra min familj och alla i min närhet mådde innan mamma blev sjuk. Allvarliga sjukdomar, det händer bara "andra". Min lite naiva syn på livet har dock förändrats och jag är plågsamt medveten om att det en dag kan vara jag själv som drabbas av en plågsam farsot.
I onsdags kväll började jag få huvudvärk. Jag antog att det berodde på sena kvällar med utvecklingssamtal och en flimrande projektor i klassrummet. Kände mig dessutom lite febrig så jag åkte hem och la mig. I torsdags morse hade jag svårt att komma ur sängen. Huvudet dunkade, det blixtrade framför ögonen och kräkinpulserna sköljde likt vågor genom kroppen. På något vis lyckades jag ändå få i mig tabletter och komma mig iväg till jobbet några timmar. Väl hemma stupade jag igen.. Då jag vaknade på fredagmorgonen kunde jag inte resa mig upp. Huvudvärken var förlamande. Jag kröp ut i hallen och ropade på barnen. Försökte resa mig och fick springa och kräkas. Resten av morgonen blev en kamp för att försöka få på mig kläder men jag kunde helt enkelt inte stå upprätt. Tack och lov så är barnen så stora att de kunde äta o gå till skolan själva. Jag begav mig till vårdcentralen och fick åka vidare till medicinakuten. Därifrån fick jag åka upp till röntgen och sedan ner på akutvårdsavdelningen. Har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. På sjukhuset gjorde de allt för att få smärtan att gå över. Jag har fått morfin och stesolid intravenöst, panocod och naproxen, panodil i dropp, imigranspruta i låret. Ingentig har hjälpt. Jag har däremot mått illa konstant i tre dygn( trots Primperan) och inte kunnat äta. Då ct:n inte var helt tydlig gjordes även en lumbalpunktion, dvs en kontroll av ryggmärgsvätskan för att utesluta blödning i hjärnan. Jag är helt frisk fysiskt, men vad är det då med huvudet? Varför ligger jag då här fyra dagar senare med samma huvud-/nackvärk? Läkaren tror att det är en stressreaktion. Kroppen har larmat länge med ont i magen, huvudvärk etc men jag har inte lyssnat. Sista tiden har varit tuff. Från mammas sjukdom och bortgång. Nytt jobb långt bort. Dennis börjar veckopendla. Nu senast (för nån vecka sedan) gick ju bilen sönder, bara slutade fungera på väg till jobbet. Ja, kort och gått så kan jag väl säga att jag låtit mig själv sessa sönder saker och ting. Läkaren föreslog sjukskrivning för att varva ner och landa. Kanske prata med en psykiater om hur jag mår. Sjukskriva mig vill jag inte. Jag är en människa som mår bra av att att jobba och ha fullt upp. Kommer nog dock att se till att prioritera lite egen tid. Ta mig tid att träna igen. Att bara chilla lite ibland. Nu ska jag koncentrara mig på att bli frisk och fri från huvudvärken från helvetet. Dennis är en klippa här hemma och jag ska låta honom få vara det mer. Jag ska jobba på att tagga ner mitt kontrollbehov och lita på att saker löser sig iallafall. Tack älskling för att du finns! Vill även passa på att tacka min fina Jessi för stöttningen på sjukhuset när jag höll på att balla ur. Du är en underbar vän! Tack också finaste kollegan Carina som piggade upp mig med en jättebukett härliga tulpaner till sjukhuset. Puss på er!
Jag ÄR otroligt glad och tacksam över att det inte var något allvarligt fysiskt fel med mig. Kanske låter lite lillgammal nu, men varför ska det vara så svårt att glädjas över det man har. Jag kanske inte är supersmal eller sketsnygg men jag är frisk!
Äh, sluta tjöta nu och lägg dig o vila! Att det ska vara så svårt ;)
Over' and ou!
