Min ängel!
Jag vaknar först. Som vanligt. Bredvid mig hörs djupa jämna andetag från en snorig liten näsa. Jag öppnar mina ögon och där ligger hon. Min dotter. Min ängel.
Jag kan varje detalj i hennes ansikte. Varje skugga. Varje linje är bekant. De ljusa ögonfransarna, kindens rundning ner mot hakan och ett uttryck som skvallrar om trygghet och vila.

Min flicka börjar bli stor. Är inte längre en baby. För mig är hon dock fortfarande min lilla sessa. Idag är hon sjuk och vi är hemma. Men nu ska jag fortsätta njuta av åsynen av mitt underverk en stund innan jag väcker henne för frukost...