Klockan är snart ett och jag har fortfarande nattlinnet på. På köksbordet står frukosten fortfarande kvar.

Tre dagar har gått och jag väntar fortfarande på att jag ska vakna. Vakna och inse att det senaste halvåret varit en dröm. Vakna och kunna ringa till mamma och berätta om min otäcka mardröm där en elak tumör åt upp henne inifrån. Mamma ska försäkra mig om att allt är bra och sen komma ut på en fika och vi ska skratta åt hur verkliga drömmar kan kännas.

Chocken har ersatts av en förlamande saknad som kramar om mitt bröst och gör det svårt att andas. Samtidigt som det känns overkligt så gör det så ont.

Mamma, finaste mamma. Hur kan livet gå vidare utan dig? Älskar dig så mycket!!!

Jag saknar dig!

När jag tänker på dig ser jag ditt varma leende. Jag ser dig dansa i köket med musiken på högsta volym när du trodde att ingen tittade. Jag ser dina glittrande stolta ögon när du tittade på dina barn och barnbarn. Du vigde ditt liv åt oss. Vi var alltid det viktigaste för dig. Jag minns i tonåren när jag började gå på fester. Du satt alltid uppe och väntade till jag kom hem och du fick se att jag mådde bra innan du fick ro att gå och lägga dig. När helst vi behövt dig har du funnits. I vått och torrt.
Även i ditt yrkesliv har du varit en glädjespridare bland såväl vårdtagare som kollegor.
Vi delar så många minnen, du och jag. Du har verkligen varit allt man kan önska och mer därtill.

I natt lämnade du oss till tonerna av Beatles. I det svaga skenet av stearinljus med alla dina barn tätt intill tog du ditt sista andetag. Du lämnade sjukdomen, smärtan och lidandet och tog klivet mot en värld av viktlöshet och frihet.
Du lämnar ett stort tomrum i mitt hjärta. Saknaden och sorgen kramar om mitt bröst och jag kan knappt andas.
Mamma, jag älskar dig så oerhört!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Jag lever en dag i synd

Uppe med tuppen och levererade liten dotter till simskolan. Har haft som vana de senaste tre veckorna att passa på att simma medan hon simtränar men icke idag. Kände mig frusen och trött. Hemma igen fick jag ett ryck och började städa hallen. Insåg att jag fortfarande hade termobyxor och täckjackor framme. Har inte riktigt varit mitt halvår om man säger så. Men nu e de väck.

Sen kommer vi till "the beginning of the sin"... Jag fick för mig att baka kanelbullar. Små och smidiga att fylla frysen med inför sommarens strandbesök. Vet inte vad som tog åt mig med jag moffade i mig två! Jag som levt i stort sett utan kolhydrater några månader nu. Aj aj!

Eftermiddagen bjöd på spöregn och barnen såg hängiga ut. så vi svidade om till bikini och åkte till "Furran". Man kan säga att vi ÄGDE stället idag. Var praktiskt taget själva. De stora tjejerna dök o hoppade och hade hur kul som helst. Lipp och jag simmade. Hon simmade 350 meter bröstsim! Duktiga lilla prinsessan! Vi rundade av med bastubad. Gött!

Väl hemma igen lyckades jag moffa i mig en halv påse jordnötter medan jag fixade kvällsmat. Och efter maten kunde jag inte låta bli. Jag tog en turkisk peppar- glass. Ååååh! Så gott!!! Så tog jag en till...

Men alltså allvarligt... Vad är det med mig? Nu ligger jag här i soffan med magont, hjärtklappning och ågren. Nä, det får bli skärpning! Back to the world of low carbs i morgon.

Tack Em, Ida & mamma för en mysig kväll igår <3 Love ya!!