Klockan är snart ett och jag har fortfarande nattlinnet på. På köksbordet står frukosten fortfarande kvar.

Tre dagar har gått och jag väntar fortfarande på att jag ska vakna. Vakna och inse att det senaste halvåret varit en dröm. Vakna och kunna ringa till mamma och berätta om min otäcka mardröm där en elak tumör åt upp henne inifrån. Mamma ska försäkra mig om att allt är bra och sen komma ut på en fika och vi ska skratta åt hur verkliga drömmar kan kännas.

Chocken har ersatts av en förlamande saknad som kramar om mitt bröst och gör det svårt att andas. Samtidigt som det känns overkligt så gör det så ont.

Mamma, finaste mamma. Hur kan livet gå vidare utan dig? Älskar dig så mycket!!!