2011 har varit ett år som inte liknar något annat. Ett år som ganska snart visade sig vara en mardröm.

År 2011 var året då mammas fot i januari började domna. Strax efter kom ryckningarna i benet. Läkarna på vårdcentralen gissade på en låsning i ryggen och man befarade även att det kunde vara MS. Mamma lät sig motvilligt sjukskrivas. Hon fick en remiss till sjukhuset men kallelsen kom inte i första taget. Ganska snart fick mamma en kramp som drabbade hela högsidan på hennes kropp, från foten upp via magen, armen och halsen upp till ansiktet och ögat. Mamma ringde ambulansen. Medan hon väntade ringde hon mig. Hon var rädd. Detta var början på slutet.

Jag och barnen mötte upp på sjukhuset. Hon var pigg igen och tyckte det var lite pinsamt att hon ringt efter en ambulans för en kramps skull. Jag minns att jag uppmanade henne att stå på sig. Att inte åka hem förrän orsaken till kramperna var fastställd. Att det skulle vara något allvarligt? Nä, det var det ingen av oss som kunde föreställa sig.
Senare på dagen kom en äldre manlig läkare, i sällskap av en AT- läkare på eftermiddagsrond. Han bläddrade i hennes journal och bad sedan oss att lämna barnen på salen och följa med till ett mindre rum. I det lilla rummet kom domen. En cellförändring i hjärnan.

Efter den dagen blev ingenting sig likt igen. Ett fåtal dagar efter sprack hennes tarm till följd av den höga dosen kortison. Hon akutopererades. Hon orkade knappt vara vara vaken och tiden som följde var fyllda med ångest och smärta. Några plågsamma månader i riktning mot slutet.

Världen rasade samman år 2011. Min mamma finns inte längre och Ingenting blir sig någonsin likt igen. Mitt nyårslöfte handlar inte om att att bli smalare eller nyttigare. Det handlar om att bli bättre på att leva i nuet. Att stanna upp i vardagen och njuta av de människor som finns omkring mig. Att uppskatta det jag har och gråta mindre.

Jag hoppas att 2012 blir ett år fyllt av lycka och kärlek. Ett år utan sorg och kamp. Utan tragedier.


Gott nytt år världen!