You bastard...

Har spenderat eftermiddagen i badhuset med kidsen + kompisar. Trevligt, mysigt och härligt. När jag kommer ut på parkeringen och ska lassa in alla grejer så ser jag att nån JÄVEL har backat på min bil. En stor spricka i kofångaren och en lampa som hänger och dinglar. Tack som fan, idiot. Kul utgift i januari. Som att det inte räcker med 3 lök till CSN eller att jag måste byta ut hela handbromsen på min tre år gamla bil. Och vad är autocorrect för en skitfunktion? Häxan surtant är här. Morr...

Nä, jag går nog och lägger mig. Känner mig totalt less. G'nite y'all

Uuuuääääghhh..

Fy FAN för magsjuka. Vaknade igår som vanligt och knallade upp för att väcka barnen. Efter att ha tassat uppför trappan översköljdes jag av en våg av illamående så kraftig att jag var tvungen att lägga mig ner på golvet. Sedan var det igång. På helt tom magen avlöste kräk-kavalkaderna varandra a.k.a. spy galla direkt. Hur man kan må så dåligt ena dagen och känna sig helt frisk den andra är ett mysterium.

Men jag är så lycklig idag. Jag mår nästan bra!!! Har fått behålla mitt frukost ägg och jag känner energin sakta men säkert återvända till kroppen. Hade lätt orkat jobba om jag hade fått men man är ju tydligen en levande smitthärd 48 timmar efter man frisknat till. Alla lakan är i tvätten och toan är skurad med klorin. Nu ska jag hoppa i termobyxorna och pulsa ut i snön och möta mina gullungar vid skolbusset.

ADIOS!

Familjen A börjar bli lite trötta på att aldrig träffas och åkte ner till Skåne igår och tittade på en hästgård. Har suttit och drömt mig bort på hemnet ett tag nu men tvekar lite på att lämna mitt älskade Åled. Barnen har ju bott här hela sina liv.

Meeen.... TITTA HÄR! Vilken dröm!! Det är inte utan att man blir lite kär. Men är det värt lämna vännerna och livet i Åled för? Kanske inte, men att flytta skulle innebära att vår familj får leva tillsammans och det är värt mycket.

Efter visningen hamnade vi på en sunkig pizzeria för att fylla på energidepåerna. Jag fick ett skrattanfall och kunde inte sluta. Åt något helt meningslöst dessutom. På väg hem slog det mig att det var första gången på ett år som jag verkligen skrattat hjärtligt. Fick en förnimmelse av mitt gamla jag. Det jag som inte visste vad riktig sorg innebar och som ofta skrattade tills jag fick kramp i magen. Det var skönt att skratta.

Nu ska jag hoppa i säng. Har börjat jobba igen efter ett långt, skönt och välbehövligt lov och i morgon kommer eleverna. Har 5 lektioner i morgon så det gäller att vara på topp :)

Natti natt

2011 har varit ett år som inte liknar något annat. Ett år som ganska snart visade sig vara en mardröm.

År 2011 var året då mammas fot i januari började domna. Strax efter kom ryckningarna i benet. Läkarna på vårdcentralen gissade på en låsning i ryggen och man befarade även att det kunde vara MS. Mamma lät sig motvilligt sjukskrivas. Hon fick en remiss till sjukhuset men kallelsen kom inte i första taget. Ganska snart fick mamma en kramp som drabbade hela högsidan på hennes kropp, från foten upp via magen, armen och halsen upp till ansiktet och ögat. Mamma ringde ambulansen. Medan hon väntade ringde hon mig. Hon var rädd. Detta var början på slutet.

Jag och barnen mötte upp på sjukhuset. Hon var pigg igen och tyckte det var lite pinsamt att hon ringt efter en ambulans för en kramps skull. Jag minns att jag uppmanade henne att stå på sig. Att inte åka hem förrän orsaken till kramperna var fastställd. Att det skulle vara något allvarligt? Nä, det var det ingen av oss som kunde föreställa sig.
Senare på dagen kom en äldre manlig läkare, i sällskap av en AT- läkare på eftermiddagsrond. Han bläddrade i hennes journal och bad sedan oss att lämna barnen på salen och följa med till ett mindre rum. I det lilla rummet kom domen. En cellförändring i hjärnan.

Efter den dagen blev ingenting sig likt igen. Ett fåtal dagar efter sprack hennes tarm till följd av den höga dosen kortison. Hon akutopererades. Hon orkade knappt vara vara vaken och tiden som följde var fyllda med ångest och smärta. Några plågsamma månader i riktning mot slutet.

Världen rasade samman år 2011. Min mamma finns inte längre och Ingenting blir sig någonsin likt igen. Mitt nyårslöfte handlar inte om att att bli smalare eller nyttigare. Det handlar om att bli bättre på att leva i nuet. Att stanna upp i vardagen och njuta av de människor som finns omkring mig. Att uppskatta det jag har och gråta mindre.

Jag hoppas att 2012 blir ett år fyllt av lycka och kärlek. Ett år utan sorg och kamp. Utan tragedier.


Gott nytt år världen!

Oj...

Snacka om att det går snabbt att vänja sig vid sovmornar och sena kvällar.

En dryg vecka kvar sen är det 'back to work', upp före tuppen och slut med criminal minds-mitt-i-natten-avsnitt. Måste även försöka vänja mig av med att ligga och pilla på "paddan" efter läggdags.

Ja ja... Jag börjar en annan dag. Just nu är det TOO LATE ändå ;)



Laters

Long time, no see...

Jahopp, då var man sist kvar på jobbet. Sitter med skriftliga omdömen o.dyl. My, oh my vilket hästjobb.

Som säkert märkts har jag svårt att få tiden att räcka till vare sig bloggen, facebook eller wordfeud. Kan inte påstå att jag saknar det värst mycket heller. Ser dock fram emot jullovet då det ska rekreeras utav bara den. Ska fira jul hos bästa brorsan m. familj. NAJS!

Tjillivippen, nu ska jag bege mig ut på Nissastigen och köra den dryga timman hem ;)

Johop, då ligger man här och tycker synd om sig själv. När jag blir sjuk blir jag precis som en man. Tycker att jag är världens mest sjuka (ni tjejer snackar om att föda barn...) Vet att Dennis också är sjuk nere i Malmö så det är väl nåt som går. Jag har känt mig småförkyld länge men det har inte brutit ut förrän nu. Typiskt när det är höstlov!

I helgen var Lippalej på sin första tävling någonsin i gymnastik. Måste verkligen säga att hon var duktig. Hennes lag vann inte med kämpade väl. Vi gick upp 04.30 för att åka till Tranemo och kom hem runt 18.00. Lång dag! Den 13/11 är det dags igen, denna gång i Onsala.

Igår kväll var badhuset stängt för allmänheten. Istället var det blinkande färgspakande lampor och pumpande dansmusik,- POOLPARTY! Och självklart var partypinglan Ally där. Stora damen!

Maja & Molles första kull börjar bli stora! De är dryga 5 veckor nu och igår flyttade jag över dem till egen bur. Maja har nämligen fått ännu ett gäng knottar, denna gång blev det tre. Det är snart dags att göra sig av med de stora och jag befarar att det blir "gråt och tannagnisslan" i huset. De är ju helt underbara! Mjuka, sociala, keliga och trevliga. Och så söta! När vi köpte Maja till Filippa var jag lite rädd för henne. Stor respekt för gnagare. Det är dock som en drog när man väl börjat hålla på med dem. Det är verkligen mysigt och kul! Hoppas på riktigt bra hem till dem!!

Så! Nu ska jag återgå till att gosa kudde och tycka synd om mig själv ;)