Finns det någonting som gör så ont som när en närstående mår dåligt?

Eller något som krossar ens hjärta som att se en människa man älskar lida?

Jag undrar om det finns ord att sätta på smärtan som föds av att tvingas vara en bisittare till en annan människas livskris. En som tvingas se på när hela livet faller i bitar för en annan.

Jag tror inte det.

Den här dagen har varit hemsk. Utan att gå in på detaljer så känns det som att golvet rämnar runt omkring mig och jag balanserar på de skälvande brädor som på något outgrundligt sätt fortfarande utgör en plattform att stå på. Utan att veta vilken dag resten av brädorna ska dala ner mot det hårda kalla källargolvet. Utan att veta om de kommer att hålla.

Bilden av ditt tårfyllda ansikte är det enda jag ser när jag sluter mina ögon. Jag önskar att jag kunde göra något för att lindra din smärta, älskade lilla vän. Att jag kan få dig att må bättre och att jag slapp lämna dig kvar.

Jag finns för dig alltid och allt kommer att bli bra! Jag lovar.