Man tror att ens närmsta familj alltid ska finnas. I alla fall har jag alltid trott det. Men i natt gick det upp för mig att så inte är fallet. Mamma var på operation och när jag gick och la mig var det som att allt brast. Tänk om hon inte skulle klara det! Varför har jag inte prioriterat att umgås med henne. Varför har jag inte passat på att njuta av hennes fantastiska sällskap när jag har kunnat? Varför sa jag inte till henne att jag älskar henne innan hon åkte på operationen?
Tack och lov gick allting bra!
En väldigt lycklig mammi med alla sina barn på Arosfortet
Nu ska Em o jag åka in och hälsa på henne på IVA.
Hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar