Jobb, jobb och jobb. Fan, vad mycket det är att rätta ibland!

Måndagstrött! Fy fasen så segt att behöva lämna sängen :(

Sensommarlycka

Kan inte minnas när det var så här underbart varmt och soligt i september senast. Ja, den här sommaren har verkligen varit den bästa i mannaminne och när semestern var slut var jag verkligen utvilad. 

I kväll bär det av på middag och bokklubb med Häckeberga-tjejerna hemma hos JH. Kan tänkas att det blir en hel del vin blandat med bokpratet kring "en man som heter Ove". Kan verkligen rekommendera den till alla. En underbar bok som berör! Jag både skrattade högt och grät (helt dum i huvudet om du frågar familjen som storögt såg mig läsa sista kapitlen i bilen på väg till Småland) Bara läs den helt enkelt!

Hoppas vädret håller i sig o att vi alla får en underbar lördag!

Puss

Min ängel!
Jag vaknar först. Som vanligt. Bredvid mig hörs djupa jämna andetag från en snorig liten näsa. Jag öppnar mina ögon och där ligger hon. Min dotter. Min ängel.
Jag kan varje detalj i hennes ansikte. Varje skugga. Varje linje är bekant. De ljusa ögonfransarna, kindens rundning ner mot hakan och ett uttryck som skvallrar om trygghet och vila.

Min flicka börjar bli stor. Är inte längre en baby. För mig är hon dock fortfarande min lilla sessa. Idag är hon sjuk och vi är hemma. Men nu ska jag fortsätta njuta av åsynen av mitt underverk en stund innan jag väcker henne för frukost...

Mina senaste bok köp. Känns lite splittrat, eller hur?

Båda mina töser har kompisar här på sleep-over. Detta innebär att mamman kan ligga på soffan och pilla på padden med gott samvete. Mmmm, sköna fredag.

I morgon bär det av på visning av detta vackra ställe.

Tänk nytt kök. Hemmaspa i källaren. Uterum. Kan vara något!?

_______________________________________________________

Förra helgen var barnen på Melodifestivalen med moster Em. Då passade Dennis på att överraska mig med en övernattning på Häckeberga slott. Lyx de lux! Har sällan känt mig så ompysslad. Vi åt en underbar 7-rättersmiddag med vinmeny och bara njöt av varandras sällskap.

Vackra Häckeberga! Bild från countrsidehotels.se

Avkoppling

Prins & prinsessa för en kväll <3

Troféer från jordens alla hörn föll mr Jaktia i smaken

Nu ska jag fortsätta njuta av att inte göra något. Kanske ta ett hett bad och smutta på lite vin? Önskar DIG en superskön helg!

Over´n out.

I lördags hamnade vi framför melodifestivalen för första gången i år. Blev plågsamt medveten om varför jag brukar undvika detta spektakel. Lite behållning fanns dock; Gina Diwari!

"Och på tal om solsemester, -Här har vi Björn Ranelid! Var har du varit

på semester någonstans? Solen?"

Hysteriskt kul mitt i allt pinsamt! Kan ses här.

Frågan är ju liksom befogad ;)

Att vara eller icke vara frisk

Att vara frisk och få må bra är något som de flesta av oss tar för givet. Själv reflekterade jag aldrig riktigt över hur bra min familj och alla i min närhet mådde innan mamma blev sjuk. Allvarliga sjukdomar, det händer bara "andra". Min lite naiva syn på livet har dock förändrats och jag är plågsamt medveten om att det en dag kan vara jag själv som drabbas av en plågsam farsot.

I onsdags kväll började jag få huvudvärk. Jag antog att det berodde på sena kvällar med utvecklingssamtal och en flimrande projektor i klassrummet. Kände mig dessutom lite febrig så jag åkte hem och la mig. I torsdags morse hade jag svårt att komma ur sängen. Huvudet dunkade, det blixtrade framför ögonen och kräkinpulserna sköljde likt vågor genom kroppen. På något vis lyckades jag ändå få i mig tabletter och komma mig iväg till jobbet några timmar. Väl hemma stupade jag igen.. Då jag vaknade på fredagmorgonen kunde jag inte resa mig upp. Huvudvärken var förlamande. Jag kröp ut i hallen och ropade på barnen. Försökte resa mig och fick springa och kräkas. Resten av morgonen blev en kamp för att försöka få på mig kläder men jag kunde helt enkelt inte stå upprätt. Tack och lov så är barnen så stora att de kunde äta o gå till skolan själva. Jag begav mig till vårdcentralen och fick åka vidare till medicinakuten. Därifrån fick jag åka upp till röntgen och sedan ner på akutvårdsavdelningen. Har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. På sjukhuset gjorde de allt för att få smärtan att gå över. Jag har fått morfin och stesolid intravenöst, panocod och naproxen, panodil i dropp, imigranspruta i låret. Ingentig har hjälpt. Jag har däremot mått illa konstant i tre dygn( trots Primperan) och inte kunnat äta. Då ct:n inte var helt tydlig gjordes även en lumbalpunktion, dvs en kontroll av ryggmärgsvätskan för att utesluta blödning i hjärnan. Jag är helt frisk fysiskt, men vad är det då med huvudet? Varför ligger jag då här fyra dagar senare med samma huvud-/nackvärk? Läkaren tror att det är en stressreaktion. Kroppen har larmat länge med ont i magen, huvudvärk etc men jag har inte lyssnat. Sista tiden har varit tuff. Från mammas sjukdom och bortgång. Nytt jobb långt bort. Dennis börjar veckopendla. Nu senast (för nån vecka sedan) gick ju bilen sönder, bara slutade fungera på väg till jobbet. Ja, kort och gått så kan jag väl säga att jag låtit mig själv sessa sönder saker och ting. Läkaren föreslog sjukskrivning för att varva ner och landa. Kanske prata med en psykiater om hur jag mår. Sjukskriva mig vill jag inte. Jag är en människa som mår bra av att att jobba och ha fullt upp. Kommer nog dock att se till att prioritera lite egen tid. Ta mig tid att träna igen. Att bara chilla lite ibland. Nu ska jag koncentrara mig på att bli frisk och fri från huvudvärken från helvetet. Dennis är en klippa här hemma och jag ska låta honom få vara det mer. Jag ska jobba på att tagga ner mitt kontrollbehov och lita på att saker löser sig iallafall. Tack älskling för att du finns! Vill även passa på att tacka min fina Jessi för stöttningen på sjukhuset när jag höll på att balla ur. Du är en underbar vän! Tack också finaste kollegan Carina som piggade upp mig med en jättebukett härliga tulpaner till sjukhuset. Puss på er!
Jag ÄR otroligt glad och tacksam över att det inte var något allvarligt fysiskt fel med mig. Kanske låter lite lillgammal nu, men varför ska det vara så svårt att glädjas över det man har. Jag kanske inte är supersmal eller sketsnygg men jag är frisk!
Äh, sluta tjöta nu och lägg dig o vila! Att det ska vara så svårt ;)
Over' and ou!

You bastard...

Har spenderat eftermiddagen i badhuset med kidsen + kompisar. Trevligt, mysigt och härligt. När jag kommer ut på parkeringen och ska lassa in alla grejer så ser jag att nån JÄVEL har backat på min bil. En stor spricka i kofångaren och en lampa som hänger och dinglar. Tack som fan, idiot. Kul utgift i januari. Som att det inte räcker med 3 lök till CSN eller att jag måste byta ut hela handbromsen på min tre år gamla bil. Och vad är autocorrect för en skitfunktion? Häxan surtant är här. Morr...

Nä, jag går nog och lägger mig. Känner mig totalt less. G'nite y'all

Uuuuääääghhh..

Fy FAN för magsjuka. Vaknade igår som vanligt och knallade upp för att väcka barnen. Efter att ha tassat uppför trappan översköljdes jag av en våg av illamående så kraftig att jag var tvungen att lägga mig ner på golvet. Sedan var det igång. På helt tom magen avlöste kräk-kavalkaderna varandra a.k.a. spy galla direkt. Hur man kan må så dåligt ena dagen och känna sig helt frisk den andra är ett mysterium.

Men jag är så lycklig idag. Jag mår nästan bra!!! Har fått behålla mitt frukost ägg och jag känner energin sakta men säkert återvända till kroppen. Hade lätt orkat jobba om jag hade fått men man är ju tydligen en levande smitthärd 48 timmar efter man frisknat till. Alla lakan är i tvätten och toan är skurad med klorin. Nu ska jag hoppa i termobyxorna och pulsa ut i snön och möta mina gullungar vid skolbusset.

ADIOS!

Familjen A börjar bli lite trötta på att aldrig träffas och åkte ner till Skåne igår och tittade på en hästgård. Har suttit och drömt mig bort på hemnet ett tag nu men tvekar lite på att lämna mitt älskade Åled. Barnen har ju bott här hela sina liv.

Meeen.... TITTA HÄR! Vilken dröm!! Det är inte utan att man blir lite kär. Men är det värt lämna vännerna och livet i Åled för? Kanske inte, men att flytta skulle innebära att vår familj får leva tillsammans och det är värt mycket.

Efter visningen hamnade vi på en sunkig pizzeria för att fylla på energidepåerna. Jag fick ett skrattanfall och kunde inte sluta. Åt något helt meningslöst dessutom. På väg hem slog det mig att det var första gången på ett år som jag verkligen skrattat hjärtligt. Fick en förnimmelse av mitt gamla jag. Det jag som inte visste vad riktig sorg innebar och som ofta skrattade tills jag fick kramp i magen. Det var skönt att skratta.

Nu ska jag hoppa i säng. Har börjat jobba igen efter ett långt, skönt och välbehövligt lov och i morgon kommer eleverna. Har 5 lektioner i morgon så det gäller att vara på topp :)

Natti natt

2011 har varit ett år som inte liknar något annat. Ett år som ganska snart visade sig vara en mardröm.

År 2011 var året då mammas fot i januari började domna. Strax efter kom ryckningarna i benet. Läkarna på vårdcentralen gissade på en låsning i ryggen och man befarade även att det kunde vara MS. Mamma lät sig motvilligt sjukskrivas. Hon fick en remiss till sjukhuset men kallelsen kom inte i första taget. Ganska snart fick mamma en kramp som drabbade hela högsidan på hennes kropp, från foten upp via magen, armen och halsen upp till ansiktet och ögat. Mamma ringde ambulansen. Medan hon väntade ringde hon mig. Hon var rädd. Detta var början på slutet.

Jag och barnen mötte upp på sjukhuset. Hon var pigg igen och tyckte det var lite pinsamt att hon ringt efter en ambulans för en kramps skull. Jag minns att jag uppmanade henne att stå på sig. Att inte åka hem förrän orsaken till kramperna var fastställd. Att det skulle vara något allvarligt? Nä, det var det ingen av oss som kunde föreställa sig.
Senare på dagen kom en äldre manlig läkare, i sällskap av en AT- läkare på eftermiddagsrond. Han bläddrade i hennes journal och bad sedan oss att lämna barnen på salen och följa med till ett mindre rum. I det lilla rummet kom domen. En cellförändring i hjärnan.

Efter den dagen blev ingenting sig likt igen. Ett fåtal dagar efter sprack hennes tarm till följd av den höga dosen kortison. Hon akutopererades. Hon orkade knappt vara vara vaken och tiden som följde var fyllda med ångest och smärta. Några plågsamma månader i riktning mot slutet.

Världen rasade samman år 2011. Min mamma finns inte längre och Ingenting blir sig någonsin likt igen. Mitt nyårslöfte handlar inte om att att bli smalare eller nyttigare. Det handlar om att bli bättre på att leva i nuet. Att stanna upp i vardagen och njuta av de människor som finns omkring mig. Att uppskatta det jag har och gråta mindre.

Jag hoppas att 2012 blir ett år fyllt av lycka och kärlek. Ett år utan sorg och kamp. Utan tragedier.


Gott nytt år världen!

Oj...

Snacka om att det går snabbt att vänja sig vid sovmornar och sena kvällar.

En dryg vecka kvar sen är det 'back to work', upp före tuppen och slut med criminal minds-mitt-i-natten-avsnitt. Måste även försöka vänja mig av med att ligga och pilla på "paddan" efter läggdags.

Ja ja... Jag börjar en annan dag. Just nu är det TOO LATE ändå ;)



Laters

Long time, no see...

Jahopp, då var man sist kvar på jobbet. Sitter med skriftliga omdömen o.dyl. My, oh my vilket hästjobb.

Som säkert märkts har jag svårt att få tiden att räcka till vare sig bloggen, facebook eller wordfeud. Kan inte påstå att jag saknar det värst mycket heller. Ser dock fram emot jullovet då det ska rekreeras utav bara den. Ska fira jul hos bästa brorsan m. familj. NAJS!

Tjillivippen, nu ska jag bege mig ut på Nissastigen och köra den dryga timman hem ;)

Johop, då ligger man här och tycker synd om sig själv. När jag blir sjuk blir jag precis som en man. Tycker att jag är världens mest sjuka (ni tjejer snackar om att föda barn...) Vet att Dennis också är sjuk nere i Malmö så det är väl nåt som går. Jag har känt mig småförkyld länge men det har inte brutit ut förrän nu. Typiskt när det är höstlov!

I helgen var Lippalej på sin första tävling någonsin i gymnastik. Måste verkligen säga att hon var duktig. Hennes lag vann inte med kämpade väl. Vi gick upp 04.30 för att åka till Tranemo och kom hem runt 18.00. Lång dag! Den 13/11 är det dags igen, denna gång i Onsala.

Igår kväll var badhuset stängt för allmänheten. Istället var det blinkande färgspakande lampor och pumpande dansmusik,- POOLPARTY! Och självklart var partypinglan Ally där. Stora damen!

Maja & Molles första kull börjar bli stora! De är dryga 5 veckor nu och igår flyttade jag över dem till egen bur. Maja har nämligen fått ännu ett gäng knottar, denna gång blev det tre. Det är snart dags att göra sig av med de stora och jag befarar att det blir "gråt och tannagnisslan" i huset. De är ju helt underbara! Mjuka, sociala, keliga och trevliga. Och så söta! När vi köpte Maja till Filippa var jag lite rädd för henne. Stor respekt för gnagare. Det är dock som en drog när man väl börjat hålla på med dem. Det är verkligen mysigt och kul! Hoppas på riktigt bra hem till dem!!

Så! Nu ska jag återgå till att gosa kudde och tycka synd om mig själv ;)

Tiden har gått sen jag sist bloggade. De senaste månaderna har varit väldigt jobbiga och fyllda av sorg & saknad. Har haft svårt att ta mig för saker och mest bara velat vara hemma. Ljuset i mörkret har varit mitt nya jobb som jag trivs väldigt bra på. Sista 1½ veckan har dock gått i VAB:ens tecken då min lilla Alli har haft både halsfluss och körtelfeber. Stackars liten! Halsflussen har gett med sig men körtelfebern får hon dras med ett tag. Hon kan gå till skolan nu men får inte träna på 1½ månad. Minst!
Lippen mår bra! Hon har börjat träna gymnastik på Oskarströmsgymnasterna och är riktigt duktig. I fredags var hon på disco med bästisen Agnes. Sååå tuffa och söta!

I helgen har vi haft urnsättning för mamma. En tuff stund som blev än tuffare av att den vimsige vaktmästaren på Snöstorps kyrkogård dubbelbokat mammas gravplats med en annan familj. Aaaaaagh!! Katastrof. Vi hade bokat en underbar plats under ett stort träd. Vaktmästarens lösning på detta var att gräva en grop bakom trädstammen. Intryckt. Undanskuffad. Fredagkvällen gick åt till oro, ilska och tårar. Vi stämde träff med vaktmästaren på lördag morgon och begärde en bättre plats alternativt att få den plats vi bokat (först dessutom). Han lyckades faktiskt trolla fram en plats som var än bättre. Under ett större träd och lite avskilt. Det blev en vacker stund trots allt.

Trollskt! Snöstorps kyrka i morgondimma.

Dessa teckningar från barnbarnen har hängt med. Först på sjukhuset sedan hem till mamma bredvid sängen under slutskedet. Nu fick de även följa med på den slutliga vilan och begravdes tillsammans med urnan.

Ett stilla farväl

En sorglig men vacker stund. Vi la dit ett betonghjärta, en ljuslykta samt fyra röda rosor.

Resten av helgen ägnade vi åt att rensa i mammas lägenhet. Vi är långt ifrån färdiga men har iallafall kommit en bit på vägen. Väldigt känslosamt och jobbigt! Kände konstant tårarna bränna bakom ögonlocken. På lördagkvällen kände vi att vi behövde komma ut från lägenheten lite och Micke, Ida och jag åkte ner till Bulls för lite käk och några drinkar. Var en mycket trevlig stund mitt i allt elände. Jag har tur som har tre så underbara syskon! Mamma har gjort ett bra jobb, helt klart!

Trevligt & välbehövligt!

Nu ska jag se om jag kan få barnen i säng så jag kan börja planera morgondagens nya tema i år 7, ungdomsklassiker. Ligger lite efter med jobbet efter den långa VAB:en...

Ha en go kväll!

Nu ska jag spela spel med Flippflopp!































Ha en skön kväll!

Det ofattbara

För en vecka sedan var det begravning. Min mammas begravning. En synnerligen surrealistisk och overklig upplevelse. Det känns som jag har drömt alltihop, eller sett det på film. För inte kan det vara sant att min underbara, fantastiska mamma låg i den vita kistan förra fredagen? Jag känner att jag skulle vilja berätta för henne hur vackert det var. Vilka underbara blommor hon fått. Hur god maten var och vilka som kom.

Du är otroligt saknad och för evigt älskad.

PUSS

Klockan är snart ett och jag har fortfarande nattlinnet på. På köksbordet står frukosten fortfarande kvar.

Tre dagar har gått och jag väntar fortfarande på att jag ska vakna. Vakna och inse att det senaste halvåret varit en dröm. Vakna och kunna ringa till mamma och berätta om min otäcka mardröm där en elak tumör åt upp henne inifrån. Mamma ska försäkra mig om att allt är bra och sen komma ut på en fika och vi ska skratta åt hur verkliga drömmar kan kännas.

Chocken har ersatts av en förlamande saknad som kramar om mitt bröst och gör det svårt att andas. Samtidigt som det känns overkligt så gör det så ont.

Mamma, finaste mamma. Hur kan livet gå vidare utan dig? Älskar dig så mycket!!!

Jag saknar dig!

När jag tänker på dig ser jag ditt varma leende. Jag ser dig dansa i köket med musiken på högsta volym när du trodde att ingen tittade. Jag ser dina glittrande stolta ögon när du tittade på dina barn och barnbarn. Du vigde ditt liv åt oss. Vi var alltid det viktigaste för dig. Jag minns i tonåren när jag började gå på fester. Du satt alltid uppe och väntade till jag kom hem och du fick se att jag mådde bra innan du fick ro att gå och lägga dig. När helst vi behövt dig har du funnits. I vått och torrt.
Även i ditt yrkesliv har du varit en glädjespridare bland såväl vårdtagare som kollegor.
Vi delar så många minnen, du och jag. Du har verkligen varit allt man kan önska och mer därtill.

I natt lämnade du oss till tonerna av Beatles. I det svaga skenet av stearinljus med alla dina barn tätt intill tog du ditt sista andetag. Du lämnade sjukdomen, smärtan och lidandet och tog klivet mot en värld av viktlöshet och frihet.
Du lämnar ett stort tomrum i mitt hjärta. Saknaden och sorgen kramar om mitt bröst och jag kan knappt andas.
Mamma, jag älskar dig så oerhört!

Published with Blogger-droid v1.6.5