Hmmm... Om detta (http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article8543287.ab) är rätt sätt så gör jag uppenbarligen helt fel, både mot mina egna ungar och mina elever. Kanske borde trycka ner dem lite oftare. Kalla dem värdelösa och få dem inse att de inte är värda ett skit om de inte presterar.

Nä, givetvis är jag ironisk. Har hellre ungar som mår bra och växer upp med en vetskap om att de är älskade än kids som tar plats i mensa eller hamnar på en vd-post med miljarder i årslön.

Fast... lite hårdare kanske man skulle bli? Men det är väl som med allt annat i livet. Gäller att hitta en balans där alla inblandade mår väl.

För Amy Chuas familj känner jag enbart medömkan. Var är livskvaliteten? Var finns det underbara "bara vara" med lek, picknickar och besök på badhuset?

När allt fokus läggs på framtiden missar man här och nu. Jag tror inte man blir lycklig av enbart arbetsmässing framgång utan behöver en emotionell grundplattform att stå på.

Men det är ju bara mina åsikter. Antar att Amy Chua har en annan syn på det hela. Nu ska jag åka till skolan. Undrar hur många av mina elever som tvingats sitta uppe hela natten och öva på sina glosor. Förmodligen ingen. Hoppas jag!

Over and out!